Vad vill du läsa mer om i Close-Up Magazine?

Black Metal
Progressive Metal
Death Metal

Se resultat


Artikelregister
Nyhetsregister
Artiklar
Recensioner
Korsord
Topp 40: 1991-2017




Kulturtips!

Ta gärna en titt på några andra tidskrifter som vi på gillar. Exempelvis Filter, Ordfront, Vagabond och Sonic.
i samarbete med tidningsbutiken.se
Martin Frostberg recenserar några av filmerna som kommer att visas på Monsters of film i Stockholm den 19-23 oktober.



MONSTERS OF FILM



I ”Trash fire” har Adrian Grenier genomlidit en hemsk brand som skickat hans föräldrar i döden, gett hans syster tredje gradens brännskador och gjort honom själv till ett svin med alkoholproblem eftersom han lastar sig själv för eländet. Han får panikanfall och dissar sin flickväns (Angela Trimbur) vänner och bror. Dessutom får hon gliringar och dåligt sex. Men när hon blir gravid vill hon behålla hans ban – men även att han försonas med sin mormor som numera bor med systern. Fionnula Flanagan i rollen som mormodern för helvetet krossar alla i den här filmen. Hon är stroppig, elak och så bibeltrogen att hon onanerar framför tv-präster. Grenier är bättre än vanligt, hans stiliga yttre passar hans hala roll här, men han blir omedelbart en sidofigur när hon kliver in. Regissören Richard Bates Jr. har tagit ett par sjumilakliv sedan lovande splatterkalaset ”Excision” (2012). Här satsar han på en mer mogen underhållning, om än med en scen som troligen får många att helt sluta gå på toa. Dessutom med ett både oväntat och bra slut. [6]

TRASH FIRE



”Don’t kill it” är något helt annat - en tillbakagång till tiden innan den polerade konstskräcken intog världen. Ändå flörtar den tematiskt hårt med både ”It follows”(2014) och ”The hidden” (1987) men utan att alls likna någon av dem i uttryck – eller komma i närheten av deras klass. Här sprider sig en demonförbannelse mellan människor, n förbannelse som gör folk till omedelbara mördare. Men den som dödar den drabbade blir själv besatt. Snillrikt och kusligt. Endast Jebediah Woodley (Dolph Lundgren) kan ställa allt till rätta. Inledningsvis är den parodiska nivån härlig underhållning med en retrokänsla som bara gamla Steven Seagal filmer kan ge. Lundgrens rättrådiga ensamvarg sätter andra hårdingar på plats när de tilltalar kvinnor fel i baren. Han gör det med våld innan han och kvinnan går hem tillsammans. Tyvärr blandar dock Mendez ihop innehåll och uttryck. För berättelsen är idén om en evig upprepning av mord, när demon går från kropp till kropp, en klaustrofobisk mardröm som ger perfekt skräckkänsla. För dramaturgi och filmberättande ger dock upprepning något helt annat – trötthet. När den femte, sjätte och sjunde personen drabbas och skrikande börjar ha ihjäl alla omkring sig på exakt samma sätt undrar jag om det inte är regissören själv som drabbats av en sorts förbannelse.Det ger helt enkelt filmen en rejäl mjölksyra. Kvar blir lågbudgeterad actionskräck och en attraktion mellan Lundgren och Kristina Klebes FBI-agent utan varken underbyggnad eller poäng. [3]

DON´T KILL IT



”Swiss army man” kan vara en av årets vattendelare. Många kommer älska den totala arrogansen för trovärdighet, andra kommer se detta som årets ”Tusk”, en totalflippad idé som blev en flopp. Paul Dano ska just ta livet av sig som ensam på en öde ö när Daniel Radcliffes till synes kropp spolas upp på stranden. Snart märker Dano att den nyanlända inte är annat än en levande leksakslåda för vad som hels, bland annat med en superförmåga att fjärta. Så pass att kroppen kan användas som motorbåt. Allt initialt larv och gymnasiala existentialism ersätts snart av ett ganska jordnära vänskapsdrama. Och filmen växer med sitt uppdrag. Ju svårare målet är: att göra relationen mellan de unga männen trovärdig, ju bättre blir det. I stora drag är det annars likt en lång musikvideo: vackra bilder i motljus i djungeln där Dano och Radcliffe uppfinner en egen värld av gamla textilier och plastbehållare, medan smeksam pop ackompanjerar. Men rörelsen mot allas vår vilja att hitta ett sammanhang är tillräckligt stor för att väga upp den lite juvenila tonen. [5]

SWISS ARMY MAN



Ett av festivalens större utropstecken är tveklöst ”We are the flesh”, en totalmörk skildring av ett utanförskap – bortom både infrastruktur och normer. Med långsam mörk puls berättar mexikanske regissören Emiliano Rocha Minter om ett syskonpar som får tillfällig bostad hos en labil man (Noé Hernández från bland annat ”Sin nombre”). Iförda halvtransparenta regnponchos äter de ägg och tejpar samman papplattor till en ny egen värld inuti en smutsig soptippsliknande lägenhet. Parallellt pepprar mannen dem med perversa idéer som till slut blir verklighet i grafiska groteskerier. Den här äckelskräcken är medproducerad av Carlos Reygadas, en av de stora på den internationella festivalfilmsarenan, och påminner något om hans ”Battle in heaven” (2005) i sina gränssprängande sexuella utflykter och hierarkilekar. Men det här är inte en film som främst lever på chockverkan, det kan lika väl få vara en kommentar kring gränser, förvisso klädd i skräck (men så ser hela Europa ut idag) med öppenhet som en term med olika definition för olika människor och platser. [8]

SWISS ARMY MAN



Emiliano Rocha Minter, född 1990, utbildad på konstskola istället för inom film, har framtiden för sig. Samma gäller för Monsters of Film (19-23 oktober i Stockholm), en festival som tydligt visar hur starkt genrefilmens vindar blåser idag.

Martin Frostberg